Jag vill göra om här hemma! Helst skulle jag vilja kasta ut prexis allting på gården, lägga in nya golv, tapetsera, måla, slå ut en del väggar, byta köksinredning och när jag ändå är på gång, så kan jag väl lika väl bygga en norrbottensgård som jag vill ha.

Men det är ju så att man måste inse sina begränsningar ibland... tillfälligt åtminstone.

För allt går ju att göra, om man bara har pengar, tid, ork och gärna en händig man också (det kan bli lite billigare än att anlita hantverkare till allt)

Och inte blev jag mindre sugen på allt detta av att läsa http://fengshuiblogg.blogspot.com/  Vilken underbar blogg! Jag får sådan otrolig inspiration av detta, men då var det den där orken... *suck*

I sommar så tror jag att jag ska gå lös på sovrummet, jag har hittat en del tapeter som jag funderar på, och lite annat småfix, som inte kostar så mycket, men syns ändå.  

Jag inbillar mig att om jag bara kommer igång i någon ände, så står snart den där norrbottensgården här också -eller kanske inte ändå...

Men köket har vi funderingar på att byta ut nästa sommar, då ekonomin kanske tillåter det hela.

Garaget ska få en uppsättning väggfasta hyllor nu i vår någon gång, så då kanske bilen kan få plats där inne också. För hos oss används garaget till allt utom just bilen. Vi har två kubik ved där inne, en massa kompostgaller som använts som kycklingbur när det varit för kallt ute för kycklingarna förra året. En kompressor, en svets eller två -har inte riktigt koll på dem. Diverse verktyg, som man aldrig hittar när man behöver dem, hönsmat, fågelfrö, sandhinkar, röjsågar och gud vet vad. Men som sagt, bilarna står ute året om.

Vardagsrummer skulle jag också vilja göra något med, vet inte riktigt hur ännu. Det är ganska svårmöblerat, avlångt och en öppenspis mitt i smeten också. Men det löser sig väl när den tiden kommer, jag får väl helt enkelt be om hjälp av någon som har fler idéer än jag. Till exempel kompisen "G" som flyttat till stan från landet. Hallå! När du läser detta, så kan du ju börja  spåna...

Nu ska jag i alla fall ta o kika in hos några andra bloggare. Krama varandra!

NU har vi ÄNTLIGEN fått snö här också. Visst har vi haft lite snö förut, men inte så där jättemycket som jag tycker att det ska vara när det är vinter.

Ska jag vara alldeles ärlig, så tycker jag att det är ganska skönt att ha varit hemma några dagar nu i snöandet, för jag har ju sluppit skotta fram bilen, och sladda mig ut till den allmänna vägen -som i bästa fall är plogad när man ska på jobbet.

Så här kan en Volvo se ut om den  inte har blivit flyttad på 2 dagar;

Och så här ser nästa års  ved ut.... Det finns vedpallar under all snö...

Ha en fortsatt bra dag!

Kram  

och ute snöar det lite grann. Gubben är ute och plogar gården, det är tur att jag har en sådan flitig gubbe, och att han har en traktor.

Själv var jag ut till hönsen tidgare för att vattna dem lite, och ta in äggen. Sedan var det kört för min del, bara att plocka fram bricanylen igen. Suckar lite...

Ringde kompisen "A" för att rådfråga henne om det fanns någon vettig allergiläkare i Luleå, men si det fanns det inte. Finns ingen norr om Gävle sa hon...

Men rekommenderades i alla fall att kontakta hennes "vanliga" läkare, så det ska jag göra i morgon.

Jag kanske kan få lite tips om medikamenter som faktiskt fungerar för mig, så att jag inte behöver gå omkring med kliande ansikte, rinnande svullna ögon, hopsnörda luftrör och hosta. Trötthet utan like, och därtill tryck över bihålor och nästäppa. Tja, tror det beskriver det hela ganska bra.

Nu när jag har varit hemma, så har jag hunnit lyssna på flera ljudböcker, sticka ett par barnsockar, en tjocksocke till kollegans nyopererade fot -hoppas att den passade. En socke till grannens svullna fot,(oj, vad jag är omgiven av enfotingar)

två mössor i en, i mitt tycke, gräsligt ful modell, kallad Åremössan...ryyyser.....

Spunnit lite garn till min blivande tröja/kofta, samt sovit massor. Ja just ja, jag hann ju med lovikkavantarna också som skickades till Kiruna.

Känner mig lite rastlös mellan tröttheten och andnöden. Fruktansvärt frustrerande är det! Tur att jag har mina spinnrockar, för tänk vad jag hade kunnat ta mig för annars....   

kram på er alla!

Kallt ute, jahaa då! Det är längesedan jag tyckte att -20 var kallt, nu känns det som blidväder när termometern närmar sig dessa grader. I jag vet inte hur många dagar, så har det pendlat mellan -30 och -25. Till följd att inomhustemperaturen inte heller varit riktigt så som jag vill ha den. tur att vi har en öppenspis med fläkt. Den används flitigt.

På jobbet håller de på att bygga om, som vanligt i just denna butikskedja.

I tisdags, så drog de fram en stor kyl, modell bauta bokhylla, och där bakom var det lite mögel. Det luktade inte sååå lite tyckte jag, som är en aning känslig mot just detta ämne...

På onsdag morgon vaknade jag med feber, och ont i hals och bihålor. Kan ju vara en slump, men jag börjar mer och mer misstänka att mina sjukdagar till stor del kan bero på just allergi.

Kan man få feber bara sådär, på grund av allergi? Tja, inte vet jag. Men när jag lägger ihop ett och ett och alltid får det till minst tre, så då börjar jag ju undra.

Eller så inbillar jag mig bara att jag är sjuk...

Nu fundrar jag på om jag ska sätta mig vid spinnrocken för att spinna lite svart ull från Lannavaara, den känns så otroligt mjuk, så jag längtar bara efter att få sätta händerna i det. Frågan är bara om jag orkar sitta med det i kväll.

Jag har nämligen en plan, som Sickan i Jönssonligan. Jag ska spinna garn till en tröja åt mig själv. Än så vet jag inte hur den ska se ut, men det vet jag ju å andra sidan aldrig när jag påbörjar ett stickprojekt...

Sista hemlispaketet är ivägskickat, garn och te-bytet är också skickat iväg. Likaså lovikkavantarna till styvbrodern i Kiruna, som klagade över att hans gamla vantar var slut. Och inte ville han ha rosa vantar, fast han sa att jag fick välja färg. Så när rosa inte dög, så blev det en mörk tukosblå färg istället, eftersom affären inte hade annat att välja på, och garnbutiken var stängd på söndag kväll.

Hoppas att det duger.

Kram på er alla från en febrig skogsmommo.

Och det känns så skönt!

Även om jag inte jobbar med mitt "rikitiga" jobb på helgerna, så brukar det alltsom oftast vara inlagt lite andra "måsten". Någon utbildning, besök av barnbarn, handling eller annat viktigt. men den här helgen tänker jag bara sitta i min fåtölj och jäsa, sticka och lyssna på en ljudbok. Kanske kika lite på tv:n som omväxling ibland -om jag känner för det.

När jag vaknade i morse, så kändes det lite småkyligt när jag stack ut tårna från sängvärmen. Så jag klädde på mig lite, och tassade ut i köket på mina yllesocksförsedda fötter.  Termometern sa att det var 15 grader inne i huset.... och ute var det -30,1. Då förstår jag ju varför det hunnit bli så kallt, trots att vi eldade i går kväll. Känns lite skumt med dessa temperaturväxlingar som vi haft hela vintern.

Och så undrar jag varför jag har haft så ont i kroppen hela vintern...ha! Det är väl inte underligt egentligen. Min kropp reagerar på väderomslag, När det pendlar mellan högtryck och lågtryck så här som det gjort hela vintern, så känner jag mig ungefär som om någon lagt mig i en sträckbänk och kört över mig med ångvält. Eller som jag beskrev det för en läkare: djävulsk träningsvärk i hela kroppen. Även tå och fingerlederna.

Nåja, vad är väl en bal på slottet.....

Och på tal om bal, eller om något helt annat egentligen. Jag har en kompis, som precis som jag bär på något litet exra kilo. Ja, det beror ju på vem man jämför med alltså...

Jag menar om vi skulle jämföra oss med en elefant, så skulle vi ju båda vara magra som stickor, men om vi jämför med en lemur, ja då får vi ju raka motsatsen till svar...

Jag kan ju säga som så här: vi ser inte ut som smidiga lemurer. Så då var det färdigpratat om detta, och ni alla vet exakt hur vi ser ut: som ett mellanting mellan lemur och elefant. -Hur en lemur ser ut? Den har låååång svans, och står gärna på två ben Timon( i Timon och Pumba) är en lemur.

Men kom till saken då! Ja, ja, jag ska...med risk för att få krypa till korset senare för att bekänna att det misslyckades... eller jublande berätta att det lyckades -vilket jag ju hoppas på.

Vi ska börja på pulverdiet den 1 mars, så det ska bli spännande att se vem som ger upp först, vi eller våra familjer   

Tanken är att vi ska ge det en månad, dvs. mars månad ut, vi får väl se vad resultatet blir av detta.

Jag lovar att återkomma...

Krama varandra i kylan, det värmer!

Sitter och lyssnar på Willy Clay Band, en grupp från mitt hjärtas stad, Kiruna. De spelar en låt som heter "Kiruna" eller "the miner", och handlar om en gruvarbetare, som beskriver sitt liv, och sina känslor för staden. Och jag förflyttas drygt tio år tillbaka i tiden...

SÅ kändes det att leva med Kiruna. Ja, inte leva I, utan MED Kiruna. För det är en stad som man fullkomligt lever med. Det är näst intill ett kärleksförhållande, med både svackor och toppar.

Antingen älskar man sitt Kiruna, eller så flyttar man därifrån så fort som möjligt. Det finns inte så många kirunabor (tror jag) som lever i Kiruna och tänker att "tja, det går väl an."

För egen del, så flyttade jag från Kiruna för 11 år sedan, oj vad tiden går... Men fortfarande så tänker jag på staden, som min hemstad. Kiruna har svetsat djupa spår i mig. Spår som jag nog aldrig kommer att glömma.

Att få vakna med utsikt över gruvberget, kunna ta en promenad i fjällskogen, eller ta tåget eller bilen, åka någon mil norrut, och kunna vara ett med naturen.

Det speciella blå skenet på vintern, som jag aldrig sett någon annanstans. Byggnaderna, som alla har en historia att berätta. Från stadshuset, kyrkan, gamla brandstationen, till det lilla röda huset på Kengisgatan, som Kerstin Bergström skrivit om. Alla har de sin historia att berätta, bara man tar sig tid att lyssna på väggarna.

Ibland önskar jag att jag stannat kvar, men så blev det inte av olika skäl. Och jag trivs ju faktiskt där jag bor nu, mitt i mörka skogen, utan fjäll och blått ljus på vintern   Men Kiruna står ju kvar (ännu) och barnen och barnbarnen finns ju där uppe, så jag har ju orsak att åka upp då och då. Så nu ska jag sluta drömma mig tillbaka, och leva i nuet, med två vildingar som just har badat klart, och vill ha hjälp med pyjamas och sängbäddning.

kram på er alla från skogsmommo.

I dag har jag varit ledig från mitt "riktiga" jobb, och i stället varit ute och jobbat som utbildare i första hjälpen.

Och det bästa av allt är väl att det var en kortvariant av utbildning i dag. Bara drygt tre timmar.

Så nu sitter jag här hemma, och är lite förundrad över hur vackert det är ute på dagen. Solen kikar fram över trädtopparna, och fåglarna äter ute på fågelbordet. Herr (eller fru) jag vet inte så noga, talgoxe fryser visst om tårna, för han/hon lyfter på fötterna hela tiden.

Nu ska jag krypa ihop på soffan med en ljudbok i öronen, och bara vara ett par timmar. Sedan är det dags att hämta dotter med småmonster från tåget.

Förresten, mormor var jättepigg och glad när vi var dit, hon var ganska "med" också. Mindes tårtan de ätit dagen före, och att  den var god. Så det var riktigt kul att träffa henne.-Jag glömde ju berätta det tidigare när jag skrev.

kram på er alla.

I dag har jag ju varit på vift utomlands. Ända till Finland! Och förutom en massa snöiga granar, och några lika snöiga björkar, så har jag hunnit se lite djur också.

I morse när vi passerade strax norr om Soppero, så flög det upp en stor JÄTTESTOR örn! Jepps, alldeles brevid bilen satt han och åt frukost på en död ren, och där kom jag och störde... skäms på mig!

Men det var en upplevelse att se detta djur på så nära håll. För er som inte gjort det, vill jag bara tala om att ni vill INTE fastna i de klorna!

Efter ytterligare någon mil, så flög det upp två ripor från vägkanten, det är också vackra pippisar. Och en hare skuttade över vägen, alldeles vit var han, och såååå söt.

En renhage med några renar såg vi också efter vägen, dååå blev jag hungrig   

När vi väl kom fram till moster, så var maten framdukad, så hungern stillades, det var kanske tur för mina medpassagerare.

I Muonio så fick jag ett SMS av kompisen "T" som ville att jag skulle fota massor. Hmmm... nåja, det bidde ett par kort på kyrkan i alla fall. Skymningen hann smyga sig på, och det blir inte bra foton då. Tyvärr. Men vi får väl ta och göra en fotosession i vår om du kommer upp hit T.

Nu ska jag vara lite social med husfolket, innan jag stupar i säng. Känns som om jag har kört minst 300 mil idag, fast det i sjäva verket bara är drygt 35...
men i går blev det 35, och lika många mil kvar hem i morgon är det. Ska nästan bli skönt att börja jobba på måndag. Ja, bara nästan, för jag vet att jag har ett 12-timmars pass på jobbet på måndag.

Kram på er, tills jag skriver igen.

Jepps, nu sitter jag i Muonio, hos en av mina mostrar (jag har "bara" 5). Har varit på snabbvisit hos en morbror, och en till morbror kom förbi och sa hej samtidigt.

Skönt att kunna "beta av" flera släktingar på samma ställe. Och nu ska vi iväg till mormor, få se om hon känner igen oss, eller om hon är "borta" idag. Man vet aldrig så noga.

Här ser det ut som vanligt, granskog och mer granskog... skillnaden är att sist jag var här, så fanns det ingen snö... Nu är granarna vita.

Undrar om hela finland är täckt med granskog? Ibland känns det så. I alla fall efter drygt 50 mil i bil sedan igår, genom till 90% skog...

Fast större delen av resan går ju iofs. genom Sverige.

Så här såg det ut under större delen av de ca 100 mil jag körde...

Jag sitter hos min mamma och inviger henne och hennes sambo i internets fantastiska värld. Det känns som om de är lite misstänksamma, men många frågor får jag: "måste man köpa till alla saker" typ så att man kan titta på bilder osv...

Jag visade gamla foton från Kiruna, och "gubben " blev helt fascinerad över vad som fanns att titta på. Tog fram en massa gamla finska låtar på nätet som vi lyssnade på.

mamma fick titta på gamla foton från hennes undgdomstider, med en massa gamla döingar. Ja, på fotona så levde de ju, men nu är de då stendöda.

och när man sedan kunde titta på snöslungor, ja då var nog lyckan total!

Jag tror att de kommer att köpa en dator snart   

I morgon bär det iväg till barnbarnens tredje mommo. Nämligen min mormor som fyllt 95 år idag.

jag återkommer!

Så här vackert kan det vara i Lannavaara en vinterdag.

Jag känner mig mycket okoncentrerad och lite lätt förvirrad sedan en tid tillbaka. Kanske bara är lite mycket runtomkring mig. Jag vet inte så noga, och inte grubblar jag över det hela heller.

Men jag märker det på mina blogginlägg...

Så, håll tillgodo med ytterligare ett inlägg om....tja, jag vet inte riktigt. Lite lösa tankar och sådant som dyker upp i huvudet medans jag skriver.

Såg på min "hemlisväns" blogg att hon fått sitt paket som jag skickade häromdagen. Vad bra att det kom fram.

Själv så har jag inte haft så mycket tid över för att blogga, har fastnat med en ljudbok i min mp3 där hemma. Och när man lyssnar på en bok, så är det helt perfekt att sticka samtidigt -om man orkar.

Och så har sonen skaffat sig en ny dator, så jag har fått hans gamla bärbara -fast den är då inte gammal den heller, men tydligen så är den nya bättre att spela spel på. Det struntar då jag fullkomligt i. Den gamla datorn -MIN dator- passar alldeles perfekt till att surfa runt på olika bloggar med, läsa mail och ladda ner nya ljudböcker när den gamla tagit slut.

På jobbet så har vi hur mycket som helst att göra nu, känns som om tiden inte riktigt räcker till för allt jag skulle behöva hinna göra, fast det kommer ju fler veckor framöver -hoppas jag.

Och vet ni vad det bästa är?

I morgon är det fredag!

Och då åker jag till min mamma uppe i Lannavaara, för att på lördag åka vidare till Muonio för att gratta min älskade mommo, som fyller 95.

Tänk er att få leva så länge... Vet inte riktigt om jag skulle vilja det, men kanske om man får vara frisk. Tja, vår tid på jorden är nog utmätt, så man lever så länge man lever, sedan är det slut.

Fast jag har då bestämt att jag kommer att titta till mina nära och kära fast jag har dött. Så då vet ni det!

Kram på er alla!

Efter ett par veckors fullkomligt kaos, med barnbarn och magsjuka, så har lugnet lagt sig här hemma. Köket grävde jag fram, i förrgår tror jag att det var. Vardagsrummet har börjat kika fram så  smått, och så har vi en hall också   

Nä, riktigt så hemskt var det ju inte, förutom magsjukan. Det är jätteroligt när de små liven kommer.

Snöstormen drog förbi här, men inte såg jag några jätterubriker som skrek ut :"snökaos i norrbotten". Trots att vi hade dryga 35 cm snö på gården, och vägen, och överallt. Förutom där det hade drivit, där var det på sina ställen snö till hakan på mig.

Det påminner mig om när dottern för några år sedan var i Göteborg på någon innebandycup. Hon berättade att när de steg upp på morgonen och läste löpsedlarna, så skrek de ut "snökaos i Göteborg". Dottern och hennes kompisar tittade ut, gick en sväng på stan och funderade på vilken gata detta snökaos var, för de såg inte till någon kaos alls. Hennes beskrivning av "snökaoset" var: så som det ser ut på vintern hemma...

-Vad kan vi då lära oss av detta? Tja, min tanke var då att "allt är relativt"

Vardagen för oss, behöver ju inte alls vara vardag för någon i en annan landsdel. Eller världsdel för den delen.

Tänk alla japaner som rusr upp på Luossavaaras topp i Kiruna för att fotografera midnattssolen.

Den solen som vi är sååååå less på ibland. Tänk själv när du ska köra bil på kvällen, så har du solen precis i ögonhöjd, och ska du köra bil på morgonen, så nog är samma j-a sol i ögonhöjd...

Exotiskt? visst.... Om man är Japan.

Eller den stora tystnaden som de gör reklam för i Lainio -klart det är skönt med tystnad, men exotiskt? Nja, jag skulle ju beskriva det som vardag -för mig.

Köra snöskoter, det betalar folk vad som helst för verkar det som, våran skoter är ett arbetsredskap, som för så många andra här i Norrbotten. Vi använder den för att få hem våran ved från skogen, samerna använder den i renskötseln.

Hmmm, nu har jag nog filosoferat klart för den här gången, ska ta och slå mig ner i favorithörnan med en stickning nu.

Kramar från skogsmommo som bor mitt i skogen, med tystnaden som närmaste granne, skotern utanför dörren, och massor med snö. Midnattssolen får jag åka lite längre norrut för att se, och jag sörjer inte...

Jag har fått ett paket idag, ett hemligt paket...  När jag öppnade det så blev jag så glad!

Det innehöll ett jättemjukt garn, en bok, som jag ska hugga in i direkt när min bok som jag nu läser, är slut. Och ett te som luktar kanongott! Ska koka mig en kopp senare idag.

Men vem är du min hemlige vän? Inte en ledtråd hittar jag hur jag än söker...

Jag är nyfiken ju!

Tack ska du ha, vem du nu är!

Bilden är lite suddig, men jag tror nog att ni ska kunna se vad det föreställer.

Nu är jag ganska säker på att jag överlever även denna sväng av kräksjuka.

Det jag dricker stannar kvar, och i går kunde jag äta lite, utan att det kom på retur.

Nu återstår bara att försöka bygga upp lite ork och energi, så att jag kan vara vaken en hel dag utan att behöva sova middag också.

-Misstänker att det inte är så populärt om jag kommer på jobbet och talar om att jag måste vila middag ett par gånger under arbetsdagen...

Det positiva är ju att barnbarnen inte blev sjuka (peppar, peppar...)

I dag ska jag försöka ta mig in till stora staden och handla lite livsnödvändigheter, typ mjölk och annat ätbart. Tyvärr så vill ju resten av familjen äta, även om jag skulle kunna vara utan just nu.

Annars så går livet sin stilla lunk här hemma .Katten Morris och hunden Bianca leker, hönsen äter, skiter och värper lite ägg mellan varven, Gammelhunden ligger på gården och njuter av stillheten där ute. Och gammlekatten har gömt sig undan småmonstren.

Nu ska jag gå och inspektera lite teckningar som 2-åringen tillverkar.

Ps. Det är första gången på länge som min stickning fått vila en hel vecka. Börjar känna av abstinensen...

Kram på er alla

En sådan dag var det idag.

I går kväll packade jag väskan, kollade så att alla böcker var med, för jag skulle hålla i en heldagsutbildning i första hjälpen i Boden.

I natt, vaknade jag av att jag hade ont i magen, typ mensvärk, så jag tog ipren och somnade om -i en halvtimme. Sedan rusade jag på toa, satte mig på toastolen, med hinken framför mig. Och där har jag "roat" mig mellan klockan 2-halv 4 i natt.
Då var jag och skrev ett SMS till kontaktpersonen i Boden, där jag beklagade att jag inte skulle kunna hålla i utbildningen idag. För jag insåg ju ganska snabbt att jag hade åkt dit ganska ordentligt på magsjuka.

Och sedan klockan 03,30 i natt har jag varvat mellan toabesök och slummer på soffan, alternativt i sängen. Nu, klockan 18,30 så börjar jag känna mig som att jag kanske kan överleva den här dagen också. Men tidigare i dag bad jag dottern att gå till grannarna och låna älgstudsaren.

Jag har ett mycket klart och tydligt minne av att jag satt på samma toastol förra vintern också, och utförde liknande procedur. Begriper inte varför somliga ska drabbas, och andra slippa undan.  

Nu hoppas jag bara att inte småmonstren åker dit också.