och ute snöar det lite grann. Gubben är ute och plogar gården, det är tur att jag har en sådan flitig gubbe, och att han har en traktor.

Själv var jag ut till hönsen tidgare för att vattna dem lite, och ta in äggen. Sedan var det kört för min del, bara att plocka fram bricanylen igen. Suckar lite...

Ringde kompisen "A" för att rådfråga henne om det fanns någon vettig allergiläkare i Luleå, men si det fanns det inte. Finns ingen norr om Gävle sa hon...

Men rekommenderades i alla fall att kontakta hennes "vanliga" läkare, så det ska jag göra i morgon.

Jag kanske kan få lite tips om medikamenter som faktiskt fungerar för mig, så att jag inte behöver gå omkring med kliande ansikte, rinnande svullna ögon, hopsnörda luftrör och hosta. Trötthet utan like, och därtill tryck över bihålor och nästäppa. Tja, tror det beskriver det hela ganska bra.

Nu när jag har varit hemma, så har jag hunnit lyssna på flera ljudböcker, sticka ett par barnsockar, en tjocksocke till kollegans nyopererade fot -hoppas att den passade. En socke till grannens svullna fot,(oj, vad jag är omgiven av enfotingar)

två mössor i en, i mitt tycke, gräsligt ful modell, kallad Åremössan...ryyyser.....

Spunnit lite garn till min blivande tröja/kofta, samt sovit massor. Ja just ja, jag hann ju med lovikkavantarna också som skickades till Kiruna.

Känner mig lite rastlös mellan tröttheten och andnöden. Fruktansvärt frustrerande är det! Tur att jag har mina spinnrockar, för tänk vad jag hade kunnat ta mig för annars....   

kram på er alla!

Kallt ute, jahaa då! Det är längesedan jag tyckte att -20 var kallt, nu känns det som blidväder när termometern närmar sig dessa grader. I jag vet inte hur många dagar, så har det pendlat mellan -30 och -25. Till följd att inomhustemperaturen inte heller varit riktigt så som jag vill ha den. tur att vi har en öppenspis med fläkt. Den används flitigt.

På jobbet håller de på att bygga om, som vanligt i just denna butikskedja.

I tisdags, så drog de fram en stor kyl, modell bauta bokhylla, och där bakom var det lite mögel. Det luktade inte sååå lite tyckte jag, som är en aning känslig mot just detta ämne...

På onsdag morgon vaknade jag med feber, och ont i hals och bihålor. Kan ju vara en slump, men jag börjar mer och mer misstänka att mina sjukdagar till stor del kan bero på just allergi.

Kan man få feber bara sådär, på grund av allergi? Tja, inte vet jag. Men när jag lägger ihop ett och ett och alltid får det till minst tre, så då börjar jag ju undra.

Eller så inbillar jag mig bara att jag är sjuk...

Nu fundrar jag på om jag ska sätta mig vid spinnrocken för att spinna lite svart ull från Lannavaara, den känns så otroligt mjuk, så jag längtar bara efter att få sätta händerna i det. Frågan är bara om jag orkar sitta med det i kväll.

Jag har nämligen en plan, som Sickan i Jönssonligan. Jag ska spinna garn till en tröja åt mig själv. Än så vet jag inte hur den ska se ut, men det vet jag ju å andra sidan aldrig när jag påbörjar ett stickprojekt...

Sista hemlispaketet är ivägskickat, garn och te-bytet är också skickat iväg. Likaså lovikkavantarna till styvbrodern i Kiruna, som klagade över att hans gamla vantar var slut. Och inte ville han ha rosa vantar, fast han sa att jag fick välja färg. Så när rosa inte dög, så blev det en mörk tukosblå färg istället, eftersom affären inte hade annat att välja på, och garnbutiken var stängd på söndag kväll.

Hoppas att det duger.

Kram på er alla från en febrig skogsmommo.

Och det känns så skönt!

Även om jag inte jobbar med mitt "rikitiga" jobb på helgerna, så brukar det alltsom oftast vara inlagt lite andra "måsten". Någon utbildning, besök av barnbarn, handling eller annat viktigt. men den här helgen tänker jag bara sitta i min fåtölj och jäsa, sticka och lyssna på en ljudbok. Kanske kika lite på tv:n som omväxling ibland -om jag känner för det.

När jag vaknade i morse, så kändes det lite småkyligt när jag stack ut tårna från sängvärmen. Så jag klädde på mig lite, och tassade ut i köket på mina yllesocksförsedda fötter.  Termometern sa att det var 15 grader inne i huset.... och ute var det -30,1. Då förstår jag ju varför det hunnit bli så kallt, trots att vi eldade i går kväll. Känns lite skumt med dessa temperaturväxlingar som vi haft hela vintern.

Och så undrar jag varför jag har haft så ont i kroppen hela vintern...ha! Det är väl inte underligt egentligen. Min kropp reagerar på väderomslag, När det pendlar mellan högtryck och lågtryck så här som det gjort hela vintern, så känner jag mig ungefär som om någon lagt mig i en sträckbänk och kört över mig med ångvält. Eller som jag beskrev det för en läkare: djävulsk träningsvärk i hela kroppen. Även tå och fingerlederna.

Nåja, vad är väl en bal på slottet.....

Och på tal om bal, eller om något helt annat egentligen. Jag har en kompis, som precis som jag bär på något litet exra kilo. Ja, det beror ju på vem man jämför med alltså...

Jag menar om vi skulle jämföra oss med en elefant, så skulle vi ju båda vara magra som stickor, men om vi jämför med en lemur, ja då får vi ju raka motsatsen till svar...

Jag kan ju säga som så här: vi ser inte ut som smidiga lemurer. Så då var det färdigpratat om detta, och ni alla vet exakt hur vi ser ut: som ett mellanting mellan lemur och elefant. -Hur en lemur ser ut? Den har låååång svans, och står gärna på två ben Timon( i Timon och Pumba) är en lemur.

Men kom till saken då! Ja, ja, jag ska...med risk för att få krypa till korset senare för att bekänna att det misslyckades... eller jublande berätta att det lyckades -vilket jag ju hoppas på.

Vi ska börja på pulverdiet den 1 mars, så det ska bli spännande att se vem som ger upp först, vi eller våra familjer   

Tanken är att vi ska ge det en månad, dvs. mars månad ut, vi får väl se vad resultatet blir av detta.

Jag lovar att återkomma...

Krama varandra i kylan, det värmer!

Sitter och lyssnar på Willy Clay Band, en grupp från mitt hjärtas stad, Kiruna. De spelar en låt som heter "Kiruna" eller "the miner", och handlar om en gruvarbetare, som beskriver sitt liv, och sina känslor för staden. Och jag förflyttas drygt tio år tillbaka i tiden...

SÅ kändes det att leva med Kiruna. Ja, inte leva I, utan MED Kiruna. För det är en stad som man fullkomligt lever med. Det är näst intill ett kärleksförhållande, med både svackor och toppar.

Antingen älskar man sitt Kiruna, eller så flyttar man därifrån så fort som möjligt. Det finns inte så många kirunabor (tror jag) som lever i Kiruna och tänker att "tja, det går väl an."

För egen del, så flyttade jag från Kiruna för 11 år sedan, oj vad tiden går... Men fortfarande så tänker jag på staden, som min hemstad. Kiruna har svetsat djupa spår i mig. Spår som jag nog aldrig kommer att glömma.

Att få vakna med utsikt över gruvberget, kunna ta en promenad i fjällskogen, eller ta tåget eller bilen, åka någon mil norrut, och kunna vara ett med naturen.

Det speciella blå skenet på vintern, som jag aldrig sett någon annanstans. Byggnaderna, som alla har en historia att berätta. Från stadshuset, kyrkan, gamla brandstationen, till det lilla röda huset på Kengisgatan, som Kerstin Bergström skrivit om. Alla har de sin historia att berätta, bara man tar sig tid att lyssna på väggarna.

Ibland önskar jag att jag stannat kvar, men så blev det inte av olika skäl. Och jag trivs ju faktiskt där jag bor nu, mitt i mörka skogen, utan fjäll och blått ljus på vintern   Men Kiruna står ju kvar (ännu) och barnen och barnbarnen finns ju där uppe, så jag har ju orsak att åka upp då och då. Så nu ska jag sluta drömma mig tillbaka, och leva i nuet, med två vildingar som just har badat klart, och vill ha hjälp med pyjamas och sängbäddning.

kram på er alla från skogsmommo.

I dag har jag varit ledig från mitt "riktiga" jobb, och i stället varit ute och jobbat som utbildare i första hjälpen.

Och det bästa av allt är väl att det var en kortvariant av utbildning i dag. Bara drygt tre timmar.

Så nu sitter jag här hemma, och är lite förundrad över hur vackert det är ute på dagen. Solen kikar fram över trädtopparna, och fåglarna äter ute på fågelbordet. Herr (eller fru) jag vet inte så noga, talgoxe fryser visst om tårna, för han/hon lyfter på fötterna hela tiden.

Nu ska jag krypa ihop på soffan med en ljudbok i öronen, och bara vara ett par timmar. Sedan är det dags att hämta dotter med småmonster från tåget.

Förresten, mormor var jättepigg och glad när vi var dit, hon var ganska "med" också. Mindes tårtan de ätit dagen före, och att  den var god. Så det var riktigt kul att träffa henne.-Jag glömde ju berätta det tidigare när jag skrev.

kram på er alla.

I dag har jag ju varit på vift utomlands. Ända till Finland! Och förutom en massa snöiga granar, och några lika snöiga björkar, så har jag hunnit se lite djur också.

I morse när vi passerade strax norr om Soppero, så flög det upp en stor JÄTTESTOR örn! Jepps, alldeles brevid bilen satt han och åt frukost på en död ren, och där kom jag och störde... skäms på mig!

Men det var en upplevelse att se detta djur på så nära håll. För er som inte gjort det, vill jag bara tala om att ni vill INTE fastna i de klorna!

Efter ytterligare någon mil, så flög det upp två ripor från vägkanten, det är också vackra pippisar. Och en hare skuttade över vägen, alldeles vit var han, och såååå söt.

En renhage med några renar såg vi också efter vägen, dååå blev jag hungrig   

När vi väl kom fram till moster, så var maten framdukad, så hungern stillades, det var kanske tur för mina medpassagerare.

I Muonio så fick jag ett SMS av kompisen "T" som ville att jag skulle fota massor. Hmmm... nåja, det bidde ett par kort på kyrkan i alla fall. Skymningen hann smyga sig på, och det blir inte bra foton då. Tyvärr. Men vi får väl ta och göra en fotosession i vår om du kommer upp hit T.

Nu ska jag vara lite social med husfolket, innan jag stupar i säng. Känns som om jag har kört minst 300 mil idag, fast det i sjäva verket bara är drygt 35...
men i går blev det 35, och lika många mil kvar hem i morgon är det. Ska nästan bli skönt att börja jobba på måndag. Ja, bara nästan, för jag vet att jag har ett 12-timmars pass på jobbet på måndag.

Kram på er, tills jag skriver igen.

Jepps, nu sitter jag i Muonio, hos en av mina mostrar (jag har "bara" 5). Har varit på snabbvisit hos en morbror, och en till morbror kom förbi och sa hej samtidigt.

Skönt att kunna "beta av" flera släktingar på samma ställe. Och nu ska vi iväg till mormor, få se om hon känner igen oss, eller om hon är "borta" idag. Man vet aldrig så noga.

Här ser det ut som vanligt, granskog och mer granskog... skillnaden är att sist jag var här, så fanns det ingen snö... Nu är granarna vita.

Undrar om hela finland är täckt med granskog? Ibland känns det så. I alla fall efter drygt 50 mil i bil sedan igår, genom till 90% skog...

Fast större delen av resan går ju iofs. genom Sverige.

Så här såg det ut under större delen av de ca 100 mil jag körde...

Jag sitter hos min mamma och inviger henne och hennes sambo i internets fantastiska värld. Det känns som om de är lite misstänksamma, men många frågor får jag: "måste man köpa till alla saker" typ så att man kan titta på bilder osv...

Jag visade gamla foton från Kiruna, och "gubben " blev helt fascinerad över vad som fanns att titta på. Tog fram en massa gamla finska låtar på nätet som vi lyssnade på.

mamma fick titta på gamla foton från hennes undgdomstider, med en massa gamla döingar. Ja, på fotona så levde de ju, men nu är de då stendöda.

och när man sedan kunde titta på snöslungor, ja då var nog lyckan total!

Jag tror att de kommer att köpa en dator snart   

I morgon bär det iväg till barnbarnens tredje mommo. Nämligen min mormor som fyllt 95 år idag.

jag återkommer!

Så här vackert kan det vara i Lannavaara en vinterdag.