I vintras någon gång, så fick jag ett erbjudande om att köpa 4 säckar ull, för en billig slant, och jag slog till. När säckarna hämtades så var de 5...-men det gjorde ju inte ont någonstans.

Väl hemma, så började jag fundera över var jag skulle förvara dessa säckar, för det är inte så intelligent att ställa in säckar med otvättad ull i vardagsrummet. -Varför inte? -JO, det LUKTAR...

Men vi har ju ett stort kallgarage, där säckarna fick samsas med traktor, skotrar, 4-hjuling och 6-hjuling, vedkap, klyv och transportör och annat som man har i ett gigantiskt kallgarage.

Nu för någon dag sedan, så kom jag på att jag kanske skulle titta lite på ullen jag köpt, det kunde ju faktiskt vara 5 säckar fulla med bara skräp. Och då var det inte alls en billig slant...

När första säcken öppnades så var jag övertygad om att jag dött, och hamnat i paradiset. Jättefin, mjuk ull. Tidningspapper lagt mellan varje fäll, ingen skräp så långt ögat kunde se, -nåja, lite längre ned i säcken hittade jag faktiskt ett par halmstrån...

Så nu ligger det ull på tork, och jag har övertygat en kompis om att jag får låna hennes kardmaskin nu på torsdag, ja jag får alltså låna den ett tag, inte bara på torsdag.

 Så då ska jag karda undan all vit ull som har legat sedan i höstas. Tvättad och klar, men inte kardad än.

Och så ska jag gå lös på en del av den grå ullen, bara för att jag kan   

Förra helgen så var jag upp till Kiruna, för att gratta äldste sonen som fyllde 25, och hans dotter som blev 1 år. En alldeles lagom "vara borta hemifrån-helg" som avslutades med snöstorm. -Jadå, alldeles på riktigt.

Nu har jag precis skickat iväg de två äldsta barnbarnen med deras pappa. Flickorna har varit här sedan i torsdags, eftersom deras far var ner till Helsingborg för att köpa bil, och innan ni frågar;   -nej, det fanns ingen närmare.

Kram på er från en ganska slutkörd skogsmommo, som strax ska köra iväg gubben från soffan, för att säcka ihop där själv.

Här händer det saker hela tiden, och jag är för trött för att orka blogga.

Dottern min har fått jobb här i Luleå, med mig som bossar över henne   he he he...

Och det är ju kul, tycker både hon och jag. Men eftersom hon inte har hunnit få lägenhet, så bor hon hos oss, och just nu är hennes flickor också här. Full rulle med andra ord. Vi som för det mesta är tre vuxna i huset, har nu blivit fyra vuxna och två barn. Känns ärligt talat lie trångt ibland.

Men det är ju tillfälligt, så det går ju.

På fredag ska vi återlämna barnen till deras far i Kiruna.

Och på jobbet, där vi i vanliga fall är tre produktionssamordnare, är en heltidssjukskriven, en sjukskriven på halvtid. Och olämpligt nog, så är det jag som är frisk....

Vilket i praktiken innebär att jag gör 2½ personers jobb nu. Därav tröttheten.

Men nu vet ni i alla fall att jag lever, och har fullt upp.

Sköt om er, och ta hand om varandra!

Cheesus så längesedan det var jag bloggade sist.

Nåväl, nu är jag här.

Jag har njutit av lediga dagar, som inte är slut ännu heller. Jag börjar jobba på onsdag igen -sååå skönt med lite längre ledighet.

Jag har hunnit med en massa här hemma. Jajjamänsan!

jag har :

-sovit

-stickat lite

-tittat på tv

-legat ute i solen

-sovit lite till

-tittat på tv

-stickat lite till

Ja, som ni ser så har jag hunnit med massor med sådant som jag inte riktigt hinner med när jag jobbar.

Och nu känns det som att jag har hunnit i kapp mig själv på något vis, jag kan tänka på en sak, samtidigt som jag gör en annan. Dimsynen på ögat har försvunnit, likaså trycket över bröstet.

Det finns alltså hopp om livet.

Nu återstår begravningen på tisdag, som jag faktiskt tror att jag är mentalt förberedd på. Och sedan så ska jag tillbaka i skärselden på jobbet igen.

Mitt jobb som jag faktiskt trivs riktigt bra med för det mesta, har varit fruktansvärt veckan före påsk.

Vi har aldrig haft så mycket att göra, med så få personer i personalstyrkan tidigare. Vilket har resulterat i riktiga maratondagar för oss som orkat med det.

Men nu ska det väl vara som vanlgit igen hoppas jag.

Här i Luleå skiner solen idag igen, 10 grader varmt på solsida, snön smälter, och det rinner vatten från taken.

Nu ska jag ta fram renhuden igen, och lägga mig där ute med en bok och bara vara en stund medan tvättmaskin och diskmaskin jobbar.

-Är det månne de hushållsnära tjänsterna som det pratas om?

Kram på er alla

Och jo, förresten. Jag har ju fått en utmärkelse här på bloggen, jag SKA ta itu med den när jag orkar med det.

http://handarbetascrap.wordpress.com/

Skriva ett litet inlägg, så ni vet att jag lever än.

Det har varit mycket nu på sistone. Harrys död tog hårt, just nu är vi mitt uppe i att hjälpa hans bror med att ordna upp allt efter honom. Och däremellan hinna bearbeta det hela själva också.

I tisdags så var vi tvugna att ta beslutet att avliva våran gammelhund Basse. Han blev 12 år gammal. En aktningsvärd ålder för en Old English Sheepdog. Vi har varit inställda på att det snart är dags, graven grävdes i höstas redan, utifall att det skulle bli dags under vintern.
Men visst känns det när man måste sätta bort ett djur som funnits med i familjen under lång tid.

Han fick somna in på sin filt på vardagsrumsgolvet här hemma. Jag tror att han tyckte det var helt okej att bli kliad bakom öronen tills han somnade.

Tänk att det finns så underbara veterinärer som på Veterinärkliniken i Luleå. Stor guldstjärna till dem alla!

Detta har gjort att min kropp skiker till mig att jag ska ta det lugnt nu. Den värker ut i minsta fingerled, synen har börjat bli suddig på ena ögat -för mig ett tydligt tecken på att jag är stressad.

Och så kom det en dunderförkylning på det hela, bara som den där berömda pricken över i:et ni vet.

I veckan pratade jag med min chef om att gå ner på 75% på jobbet, så om inte förr, så efter semestrarna ska jag göra det. Just nu känns det då som om det är dags redan nu. Ska nog ta ett snack till veckan med henne.

Vi har bara ett liv, och det ska vi vårda, och lyssna till kroppen när den signalerar att vi måste dra ner på tempot.

Nu är jag så lyckligt lottad att vi ekonomiskt kan göra detta, men tänk alla som är ensamstående, som faktiskt inte KAN göra det. För inte hade jag kunnat gå ner i arbetstid om jag inte hade haft en gubbe med heltidsjobb.

Nåja, det finns så många "Om" och "ifall" här i världen, Det är väl så att på något vis så får man lösa situationen när den uppstår. Men visst är det ett underligt samhälle vi lever i?

• Man måste jobba heltid för att kunna ha ett hem -som man inte hinner vara i så mycket.
• Man måste jobba för att ha barnen på dagis, där någon annan ska sköta om dem, medans man själv knogar ihop pengarna till hemmet man inte hinner vara i.

Ibland tänker jag att det måste ha varit bättre förr, då kvinnorna fick vara hemma med barnen, och mjölka kossorna och mata grisarna. Gräva i potatislandet och leva i ett med naturen.

Men i nästa andetag, så kopplar jag in hjärnar lite mer, och realisten i mig säger att: hallå!!!! förr så sler alla hårt, dog unga av näringsbrist, hunger, fattigdom. Kvinnor dog i barnsäng, och slet ut sig för att försöka få maten att räcka till alla.

Om en kvinna hade en elak man, så var det bara att "gilla läget" för kvinnan hade inte någon talan.

Men en liten mix av det gamla och det nya skulle vi väl kunna ha? Plocka ut gobitarna ur det hela.

Kramar på er alla, och nu vet ni varför det är lite glest mellan blogginläggen från skogen just nu.

Detta vill jag vinna, så jag länkar vidare.

http://kajsasvra.blogspot.com/2010/03/bloggcandy-la-kajsa.html#comments

www.karinsanglar.blogspot.com

Man brukar ju säga att det alltid är tre dödsfall "på raken". I alla fall så säger vi så här uppe i norr, jag vet inte hur det är neråt landet.

Ofta så stämmer det -tyvärr.

Det är inte så längesedan jag var på begravning sist, ni som följer min blogg kanske minns det.

Nu har en av våra grannar avlidit, han var sjuklig och till åren kommen, och visst var det väntat att han skulle gå bort. Han hade önskemål om detta själv också eftersom han hade så ont på slutet.

Men ändå, fast vi egentligen bara väntade på dödsbudet, så känns det hårt.

Det var en god vän, extrafarfar, mentor, som lämnade oss. Han delade med sig av sin livsvisdom och sina kunskaper till oss "snorungar" som blev hans grannar. Han ställde alltid upp med den hjälp han kunde bidra med. Berättade hur vi skulle göra när det var dags att bygga, fälla träd, svetsa eller vad det än gällde.

Och de sista åren, då han inte kunde hjälpa till handgripligt så svor han långa eder och ramsor när vi inte fattade hur han menade. *skrattar och minns*

Det här är Harry, när vi stuvad in "gubbarna" i bilen och åkte till Storforsen för två år sedan. Där hade de inte varit sedan de gick i skolan någon gång på 30-talet.

Harry Asplund

född 1935

död 2010

Nu har du kommit till en plats där du ingen smärta känner, där du får ströva omkring i skogen, med bössan på axeln, och kanske rent utav få skjuta den där 20-taggaren -vad vet jag.

Ha det bra tills vi ses igen.