Jepps, nu sitter jag i Muonio, hos en av mina mostrar (jag har "bara" 5). Har varit på snabbvisit hos en morbror, och en till morbror kom förbi och sa hej samtidigt.

Skönt att kunna "beta av" flera släktingar på samma ställe. Och nu ska vi iväg till mormor, få se om hon känner igen oss, eller om hon är "borta" idag. Man vet aldrig så noga.

Här ser det ut som vanligt, granskog och mer granskog... skillnaden är att sist jag var här, så fanns det ingen snö... Nu är granarna vita.

Undrar om hela finland är täckt med granskog? Ibland känns det så. I alla fall efter drygt 50 mil i bil sedan igår, genom till 90% skog...

Fast större delen av resan går ju iofs. genom Sverige.

Så här såg det ut under större delen av de ca 100 mil jag körde...

Jag sitter hos min mamma och inviger henne och hennes sambo i internets fantastiska värld. Det känns som om de är lite misstänksamma, men många frågor får jag: "måste man köpa till alla saker" typ så att man kan titta på bilder osv...

Jag visade gamla foton från Kiruna, och "gubben " blev helt fascinerad över vad som fanns att titta på. Tog fram en massa gamla finska låtar på nätet som vi lyssnade på.

mamma fick titta på gamla foton från hennes undgdomstider, med en massa gamla döingar. Ja, på fotona så levde de ju, men nu är de då stendöda.

och när man sedan kunde titta på snöslungor, ja då var nog lyckan total!

Jag tror att de kommer att köpa en dator snart   

I morgon bär det iväg till barnbarnens tredje mommo. Nämligen min mormor som fyllt 95 år idag.

jag återkommer!

Så här vackert kan det vara i Lannavaara en vinterdag.

Jag känner mig mycket okoncentrerad och lite lätt förvirrad sedan en tid tillbaka. Kanske bara är lite mycket runtomkring mig. Jag vet inte så noga, och inte grubblar jag över det hela heller.

Men jag märker det på mina blogginlägg...

Så, håll tillgodo med ytterligare ett inlägg om....tja, jag vet inte riktigt. Lite lösa tankar och sådant som dyker upp i huvudet medans jag skriver.

Såg på min "hemlisväns" blogg att hon fått sitt paket som jag skickade häromdagen. Vad bra att det kom fram.

Själv så har jag inte haft så mycket tid över för att blogga, har fastnat med en ljudbok i min mp3 där hemma. Och när man lyssnar på en bok, så är det helt perfekt att sticka samtidigt -om man orkar.

Och så har sonen skaffat sig en ny dator, så jag har fått hans gamla bärbara -fast den är då inte gammal den heller, men tydligen så är den nya bättre att spela spel på. Det struntar då jag fullkomligt i. Den gamla datorn -MIN dator- passar alldeles perfekt till att surfa runt på olika bloggar med, läsa mail och ladda ner nya ljudböcker när den gamla tagit slut.

På jobbet så har vi hur mycket som helst att göra nu, känns som om tiden inte riktigt räcker till för allt jag skulle behöva hinna göra, fast det kommer ju fler veckor framöver -hoppas jag.

Och vet ni vad det bästa är?

I morgon är det fredag!

Och då åker jag till min mamma uppe i Lannavaara, för att på lördag åka vidare till Muonio för att gratta min älskade mommo, som fyller 95.

Tänk er att få leva så länge... Vet inte riktigt om jag skulle vilja det, men kanske om man får vara frisk. Tja, vår tid på jorden är nog utmätt, så man lever så länge man lever, sedan är det slut.

Fast jag har då bestämt att jag kommer att titta till mina nära och kära fast jag har dött. Så då vet ni det!

Kram på er alla!

Efter ett par veckors fullkomligt kaos, med barnbarn och magsjuka, så har lugnet lagt sig här hemma. Köket grävde jag fram, i förrgår tror jag att det var. Vardagsrummet har börjat kika fram så  smått, och så har vi en hall också   

Nä, riktigt så hemskt var det ju inte, förutom magsjukan. Det är jätteroligt när de små liven kommer.

Snöstormen drog förbi här, men inte såg jag några jätterubriker som skrek ut :"snökaos i norrbotten". Trots att vi hade dryga 35 cm snö på gården, och vägen, och överallt. Förutom där det hade drivit, där var det på sina ställen snö till hakan på mig.

Det påminner mig om när dottern för några år sedan var i Göteborg på någon innebandycup. Hon berättade att när de steg upp på morgonen och läste löpsedlarna, så skrek de ut "snökaos i Göteborg". Dottern och hennes kompisar tittade ut, gick en sväng på stan och funderade på vilken gata detta snökaos var, för de såg inte till någon kaos alls. Hennes beskrivning av "snökaoset" var: så som det ser ut på vintern hemma...

-Vad kan vi då lära oss av detta? Tja, min tanke var då att "allt är relativt"

Vardagen för oss, behöver ju inte alls vara vardag för någon i en annan landsdel. Eller världsdel för den delen.

Tänk alla japaner som rusr upp på Luossavaaras topp i Kiruna för att fotografera midnattssolen.

Den solen som vi är sååååå less på ibland. Tänk själv när du ska köra bil på kvällen, så har du solen precis i ögonhöjd, och ska du köra bil på morgonen, så nog är samma j-a sol i ögonhöjd...

Exotiskt? visst.... Om man är Japan.

Eller den stora tystnaden som de gör reklam för i Lainio -klart det är skönt med tystnad, men exotiskt? Nja, jag skulle ju beskriva det som vardag -för mig.

Köra snöskoter, det betalar folk vad som helst för verkar det som, våran skoter är ett arbetsredskap, som för så många andra här i Norrbotten. Vi använder den för att få hem våran ved från skogen, samerna använder den i renskötseln.

Hmmm, nu har jag nog filosoferat klart för den här gången, ska ta och slå mig ner i favorithörnan med en stickning nu.

Kramar från skogsmommo som bor mitt i skogen, med tystnaden som närmaste granne, skotern utanför dörren, och massor med snö. Midnattssolen får jag åka lite längre norrut för att se, och jag sörjer inte...

Jag har fått ett paket idag, ett hemligt paket...  När jag öppnade det så blev jag så glad!

Det innehöll ett jättemjukt garn, en bok, som jag ska hugga in i direkt när min bok som jag nu läser, är slut. Och ett te som luktar kanongott! Ska koka mig en kopp senare idag.

Men vem är du min hemlige vän? Inte en ledtråd hittar jag hur jag än söker...

Jag är nyfiken ju!

Tack ska du ha, vem du nu är!

Bilden är lite suddig, men jag tror nog att ni ska kunna se vad det föreställer.

Nu är jag ganska säker på att jag överlever även denna sväng av kräksjuka.

Det jag dricker stannar kvar, och i går kunde jag äta lite, utan att det kom på retur.

Nu återstår bara att försöka bygga upp lite ork och energi, så att jag kan vara vaken en hel dag utan att behöva sova middag också.

-Misstänker att det inte är så populärt om jag kommer på jobbet och talar om att jag måste vila middag ett par gånger under arbetsdagen...

Det positiva är ju att barnbarnen inte blev sjuka (peppar, peppar...)

I dag ska jag försöka ta mig in till stora staden och handla lite livsnödvändigheter, typ mjölk och annat ätbart. Tyvärr så vill ju resten av familjen äta, även om jag skulle kunna vara utan just nu.

Annars så går livet sin stilla lunk här hemma .Katten Morris och hunden Bianca leker, hönsen äter, skiter och värper lite ägg mellan varven, Gammelhunden ligger på gården och njuter av stillheten där ute. Och gammlekatten har gömt sig undan småmonstren.

Nu ska jag gå och inspektera lite teckningar som 2-åringen tillverkar.

Ps. Det är första gången på länge som min stickning fått vila en hel vecka. Börjar känna av abstinensen...

Kram på er alla

En sådan dag var det idag.

I går kväll packade jag väskan, kollade så att alla böcker var med, för jag skulle hålla i en heldagsutbildning i första hjälpen i Boden.

I natt, vaknade jag av att jag hade ont i magen, typ mensvärk, så jag tog ipren och somnade om -i en halvtimme. Sedan rusade jag på toa, satte mig på toastolen, med hinken framför mig. Och där har jag "roat" mig mellan klockan 2-halv 4 i natt.
Då var jag och skrev ett SMS till kontaktpersonen i Boden, där jag beklagade att jag inte skulle kunna hålla i utbildningen idag. För jag insåg ju ganska snabbt att jag hade åkt dit ganska ordentligt på magsjuka.

Och sedan klockan 03,30 i natt har jag varvat mellan toabesök och slummer på soffan, alternativt i sängen. Nu, klockan 18,30 så börjar jag känna mig som att jag kanske kan överleva den här dagen också. Men tidigare i dag bad jag dottern att gå till grannarna och låna älgstudsaren.

Jag har ett mycket klart och tydligt minne av att jag satt på samma toastol förra vintern också, och utförde liknande procedur. Begriper inte varför somliga ska drabbas, och andra slippa undan.  

Nu hoppas jag bara att inte småmonstren åker dit också.

Här är det full fart, från tidig morgon till sen kväll. -Nåja, sååå sena kvällar är det ju inte för mig, eftersom jag stiger upp halv fem vareviga morgon. *suck*

Men när det jojkar under min kudde på morgonen, så smyger jag ut ur sovrummet, försöker med telepati övertyga hunden om att hon INTE behöver dansa macarena klockan halv fem på morgonen, för då kan hon väcka de sovande monstren.

Monstren? Ja, barnbarnen som ligger och sover, och jag är helt övertygad om att de förvandlas till monster om de blir väckta den tiden på dygnet. Och skulle nu inte de förvandlas, så är jag alldeles säker på att deras mamma blir det.

Jag stänger dörren till sovrummet försiktigt, och tassar iväg till altandörren för att släppa ut den dansande hunden, -nä, telepati fungerar inte på henne.

Klär på mig, skrubbar tänderna, försöker få upp ögonen så pass att jag åtminstone ser vägen när jag ska köra.

Kollar i spegeln så att jag inte har byxorna på huvudet, och öppnar dörren -försiktigt -HA! -den gnisslar fortfarande!

Sedan när jag är nästan är ute på E4:an, efter en mils körning, så har bilen fått upp värmen, jag har fått upp ögonen, och orkar till o med slå på radion.

Väl på jobbet, så har jag inte en aning om hur min dag ser ut, det kan vara alltifrån en relativt lugn dag på kontoret, till en dag som inte slutar förrän 12 timmar, och måååånga steg  senare. -Vad jag jobbar med?

Jag är produktionssamordnare på Samhall i Luleå, vilket innebär att jag ser till att folk är där de ska, när de ska, och gör det de ska. Och ser till att de har ett schema att följa. Förutom det så ska jag täcka upp om någon är sjuk, eller om det är extra mycket att göra på någon arbetplats.

Och just nu, så har jag två små söta monsterprinsessor här hemma, som kullkastar mina planer på middagsslummer när jag kommer hem. Jag hinner inte sitta ner i min stickhörna och bara vara heller, för då är det någon som kommer och säger "mommo, kolla" eller något annat livsviktigt. Och sedan så måste man ju hinna med alla kramar, och godnattpussar och sådant där.

Så, strax efter att prinsessorna stupar, så gör skogsmommo detsamma. Därav de lite glesa blogginläggen just nu.